Lördag 14/11 2009. 16.20.

Här kommer paraderna med ensam är stark. Här trycks dom svaga ner under frostbiten mark. Nu rullar drevet längs din stads boulevard. Nu hugger ormar även fast du höjer din gard. Nu vräks miljonerna på dom som redan har. Nu kvävs din ungdom. Ingen ger, alla tar. Hur ska du kunna andas hur ska du kunna härda ut? Här är ditt liv! Hoppsan nu tog det visst slut. Å titta titta där går nån som har allt! Han har stilen i blodet men hans hjärta är kallt. Å hans vänner hottar upp allt runt Stureplan. Dessa sorgliga figurer dessa sandlådebarn. Herregud detta tomma och unkna. Denna stiltje, alla känslor är dunkla. Kan ingen skrika så högt att allt rasar samman? Vi bygger nytt, vi bygger om som ingen annan. Nu flimrar tvn jag har snart blivit blind. Nu faller domen som en tår från din kind. Jag ser allt tydligt men det känns ingenting. Jag saknar hoppet snälla ring klocka ring. Allt är en sörja allt brinner upp allt för fort. Vem håller loggbok på allt skit dom har gjort? Dom är som virus någon obestämd lort. Jag somnar om och får ingenting gjort.

En glas koloss fyller centrum med hissar av guld. Utanför ropar nån på Jesus med en stämma fylld av skuld. Å Möllevångens staty känns blasé men den säger oss nåt. Det dom byggde upp här en gång har vi redan glömt bort. Det vita tornet i hamnen står där och hånler. Jag vill sparka ner det sundet jag orkar inte se det mer. Nu grävs det djupare för en himmelsk komfort. Betongormen slingrar sig fram under marken för nu ska resan bli kort. Stortorgets skyline blänker skarpt som en kniv av neon. Å Kockums klockan har stannat som ett sista hån. Hamnen fylls nu av båtar som är stora som hus. Vi sänker dom i bassängen och täcker över med stenar och grus. Här kommer hösten som en svartstövlad armé och i repet efter hänger dom som inte hann med. Du har väl lärt dig att vara still och bara glida förbi. Du har väl lärt dig att vara tyst och tänka jag, inte vi. Så tala om vad det är ni ser. Genom nålsögat tittar du fram. Så tala om vad det är ni ser. Genom nålsögat sträcker du ut din famn.

Ser du mannen på taket, se hans händer i skyn. Han stirrar upp mot himlen, söker en gudomlig syn. Han blev aldrig det dom ville, han nådde aldrig fram. Han hamnade alltid strax bakom, glömd under bråte och damm. Se nu hur skuggorna faller, över dom som kom hit sist. Ser du hur dom sörjer, över allt som dom mist. Dom håller fram sina händer, dom ber om bara en chans. Dom blir satta åt sidan, precis som om dom inte fanns. Se hur småstaden sjunker, med sitt industriland. Hör hur småstäder tystnar, och göms bort under sand. Det här är landet som blöder. Det här är landet med kramp.

Pang pang här kommer Lillatorgs Jesse James med åtti kilo vax i håret och nya Gucci frames. Han håller upp sina vapen han siktar på dig. Han känner alla i stan, alla utom mig. Så händerna upp lägg pengarna på bordet och gör som han vill låt han få sista ordet. Pang pang här kommer Sofos egen Billy the kid. En riktig popikon, en stjärna av vidd. På Stockholms catwalk glider han fram. Som sista krigaren i en bortglömd stam. Pang pang här kommer Park lanes egen Jeff Milton. Född med dollarsedlar i röven och en svit på Hilton. Hans farsa hostar upp sina kontakter när Jeff råkar fucka upp. Vi skjuter honom i ryggen, vi planerar en slags kupp. Inga lösa tag, ingen klen nostalgi. Bara rakt in i väggen, kör på. Inga tydliga val, ingen tanke är fri. Bara rakt ner i djupet, hej då. Som ett olöst problem, som en stegrande storm. Sakta, sakta skrider domaren fram. Som en falsk möjlighet, med en svajande form. Sakta, sakta spricker er fuskbyggda damm. Det jag ser hos er nu är en skingrad men farlig trupp. Det ni sakta river ner ska ni tvingas att bygga upp.

Tyst så tyst som om du aldrig varit här. Som om ingen hört dig gå, som om ingen kan förstå. Varmt så varmt som om du aldrig nånsin gick. Som om dagar inte går, som om något slår och slår. Gå mot det ljus som vi håller upp. Vi är precis bakom snart kommer din trupp och håller dig hårt. Å vi vet du skulle hellre stannat kvar. Men det blev som det blev och sekunder känns som dar, Men vi håller dig hårt. Kallt så kallt som om isen hittat in. Som om snaran smiter åt, som att andas blir för svårt. Högt så högt som om ljudet spränger hål. Som om ingen längre minns, som om inget längre finns. Finns det nån som följer dig dit. Säg annars till, för jag gör vad som helst för att få dig tillbaka hit. Hon säger, ser du mina händer, ser du hur dom skakar. Jag är livrädd för allt, du kommer aldrig nånsin nå mig. Du kan göra vad du vill för det känns ändå ingenting. Försök inte att bära mitt hjärta du kommer aldrig att orka. Du är livrädd för allt jag ser det i dina ögon. Att det enda du vill är att sakta försvinna långt bort. Sakta men säkert ska dina himlar slockna och inget finns kvar. Du har stängt alla dörrar bara för att du aldrig kunde ropa på hjälp. Med skottsäkra västar har vi gått rakt in i elden. För att hjälpa dig ut genom alla varma lågor. Men hur vi än försökte så drogs du tillbaka in. Så lycka till på färden jag kan inte följa med dig. Jag har lämnat din ö och simmar in mot land nu. Men jag ser dina händer varje gång jag vänder mig om. Du kan väl släppa en stjärna så jag vet att du är framme. Jag ska kasta tillbaks allt ljus som jag kan samla och genom timmar och år ska jag följa din himmelska färd. Jag var lika rädd som du. Jag var lika livrädd som du. Såg du mina händer? Såg du mina skakande händer? Jag blev precis det du sa att jag skulle bli…

Dagens spotify: Ebba Forsberg – Halleluja

Efterkonstruktionernas konung.

Ibland får jag frågan. Varför jag började med teater. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Så många olika orsaker. Så många ställen där det kan ha börjat. I dag kom jag dock på något. Någon slags tråd. Eller så är detta också en efterkonstruktion. Som så många andra minnen och möten i mitt liv. Jag minns ingenting. Jag kommer inte ihåg datum. Årstider. Allt är bara en röra. Men detta är nog en del av sanningen.

Jag satt på knä på parkettgolvet framför pappas vinylspelare. Höljet var av brunt trä och rattarna för volym, bas och ton var silverfärgade och hade en liten svart gummirand runt sig för det ultimata greppet vid schystering. Jag hade ett par ljusblå snickarbyxor på mig. Manchester så klart. Jag tror att min t shirt var vit och mjuk. Just att den var vit kan vara en efterkonstruktion. Men det spelar ingen roll. Det är oviktigt. Men mjuk var den. Jag var fem år. Kanske sex. Det lät från köket som låg intill vardagsrummet. Ljuden av disk, bullbak och en ständig doft av mat genomsyrade huset. Som alltid. Jag stirrade på volymmätarna som slog upp mot det röda fältet på vinylspelaren. Den vänstra var seg. Hängde inte alls med den högra. Min blick flyttades mellan mätarna och skivomslaget på golvet framför mig. Tillbaka till mätarna, tillbaka till skivomslaget osv. osv. Jag var livrädd för det där skivomslaget. Mannen på bilden såg livsfarlig ut. Men jag tittade på honom om och om igen. Som om han plötsligt skulle bli rörlig och säga BU! Men jag fortsatte att titta och fylldes av en skräckblandad förtjusning av honom. Ur högtalarna hördes hans sång. Det var förmodligen kombinationen av omslaget och mannens djupa, vibrerande röst som gjorde mig paralyserad och fascinerad. Jag minns bara känslan. Inte tankarna. Och känslan av total tillfredsställelse i skräcken var underbar.

 Jag minns att mamma grät. Jag förstod inte varför. Jag blev sittandes i trappan och försökte titta ut i köket, vilket var en fysisk omöjlighet eftersom köket låg alldeles för långt från trappan. Men det fattade jag inte då. Jag hörde hennes tysta snyftningar. Inga stora känsloyttringar, inga rop. Bara tysta snyftningar. Hur exakt jag sen fick det förklarat för mig att hon var ledsen därför att någon som hette Fred hade dött minns jag inte. Jag förstod inte heller att denna Fred var samma man som fanns på det där skräckinjagande skivomslaget. Jag förstod bara att mamma var ledsen. Exakt samma snyftningar återkom en februari morgon 1986. Då behövde jag inte fråga. Radion pratade om någon Olof som hade blivit mördad och jag förstod att den mannen förmodligen också betydde mycket för henne och att jag inte behövde vara rädd för att han var död. Inte just nu. Möjligtvis långt senare av helt andra anledningar.

Vi hade premiär på en musikal/show/spektakel på Nyköpings teater vintern 1998. Jag hade någonstans förstått att det här med att stå på en scen kanske var något att satsa på. Något värt att undersöka. Jag kunde vara mig själv. Jag hade fruktansvärda kläder på mig. ”Det är din kostym. Kostym heter det. Eller scenkläder”, var någon tydlig med att förklara för mig när jag stod framför en spegel vid första provningen av min ”kostym”. Denna hemska upplevelse ägde rum i en replokal som inte höll värmen. Vi repade i jackor för att inte frysa ihjäl. Själva choken över min ”kostym” infann sig dock långt senare. Veckan innan premiären insåg jag plötsligt: ”Det kommer ju för fan sitta folk där ute! Dom kommer få se mig göra min första riktiga entré på en teater i någon form av ballongbyxa och fjäderhatt! Jag har dessutom ett enormt dekoltage över könet”. I sketchen skulle nämligen mitt enorma konstgjorda kön utgöra en viktig punchline för en medspelare. Jag började nu smida planer på hur jag skulle ta mig ur denna mardröm. Jag kunde inte visa mig så här inför folk. Tänk om det kom någon från fotbollslaget. Jag låg sömnlös sista veckan och kom med sämre och sämre förslag på strykningar i manuset och helt absurda sceniska förslag som t.ex. ”Måste jag verkligen  komma in på scenen? Kan det inte bli roligt om man bara hör mig?” Inget av dessa förslag gick igenom. Premiären kom och jag stod i min ”kostym” och hade den svåraste hjärtklappning jag någonsin hade haft. Min stickreplik kom och jag gjorde entré. Sen minns jag inget mer. Nästa bild är att jag och min nya vän Christian är nyduschade med varsin öl i handen i logen. Jag är uppfylld av en total tillfredställelse som ger sig uttryck genom ljud som: ”AHHH” och ”OHOHOHOH”. Ett slags neandertalar stadie. Efter några timmars festande frågar Christian om jag har hört Fred Åkerström? Nej säger jag. Det skräckinjagande skivomslaget är helt borta ur mitt minne. Möjligtvis på grund av mängden öl vi nu har hunnit få i oss. Det är svårt att säga. ”Då ska du få höra det vackraste som finns!” Säger han. Vi lägger oss på scengolvet. Ur den lilla stereon kommer den där djupa, vibrerande rösten som jag mycket väl känner igen och tänker att jag ska säga något i stil med: ”Sa du Fred Åkerström?! Ja ja, så klart jag vet vem det är!” Tack och lov gör jag inte det utan blir helt stum och sången går rakt in i mig och jag kan, vill eller förmår mig inte att säga någonting alls.

Så kanske är det Fred Åkerström som är tråden… Naturligtvis inte. Det är en efterkonstruktion så klart. Men jag kommer aldrig glömma natten på Nyköpings teaters scengolv, eller det där skivomslaget, eller mammas sorg över hans bortgång eller hans sånger.

Dagens spotify: Fred Åkerström – Glimmande nymf

Jag förväntar mig mycket av dig.

Jag förväntar mig att du vill ha ett svar på din fråga. Att du stannar hos mig, med mig tills du fått ditt svar. Jag förväntar mig att du inte vänder dig från mig innan du fått ditt svar. Om nu frågan är viktig så förväntar jag mig att du är intresserad av svaret. Att du inte vet vad svaret kommer att bli vill säga. Jag förväntar mig att du ser att jag har glömt min hatt i just den här scenen och att det är det som gör mig lite nervös. Jag förväntar mig att även du hörde att någon tappade en galge i kulissen. Jag förväntar mig att du vet vad min nästa replik är lika väl som du vet vad din egen är, och jag förväntar mig att du inte är inställd på din egen innan jag sagt min. Jag förväntar mig att du också tittar på pennan som rullar av bordet vilket den inte brukar göra. Jag förväntar mig att du registrerar det och inte låtsas om att den där pennan inte finns. Jag förväntar mig att även du har upptäckt att stolen där står på fel plats. Jag förväntar mig att du alltid gör ditt yttersta för att just denna föreställning ska bli den bästa trots att det bara sitter tio personer i salongen. Jag förväntar mig att du vill träffa mig och säga hej någon gång innan vi träffas på scenen. Jag förväntar mig att du säger till mig om jag gör något som förstör för dig. Jag förväntar mig öppenhet och tålamod. Jag förväntar mig lyhördhet och koncentration. Jag förväntar mig att du inte har bestämt dig för hur du ska gå, stå och prata hemma vid ditt köksbord, utan att vi kommer dit tillsammans under arbetet. Jag förväntar mig att din väg genom pjäsen inte är klar förrän min är det. För om den är det så ligger ju jag kvar i diket någonstans. Jag förväntar mig att du inte mystifierar utan arbetar konkret. Jag förväntar mig att vi respekterar varandras sätt att arbeta, så länge vi arbetar tillsammans. Jag förväntar mig att du inte spelar och konstruerar. Jag förväntar mig att du är lika intresserad av mina problem som dina egna i repetitionsarbetet. Jag förväntar mig att historien och kollektivet står i första rummet. Jag förväntar mig att du gör som vi bestämt, att vi tillsammans följer banan, och om du inte gör det en kväll så är det en tillfällighet eller ett misstag och då förväntar jag mig att det är borta kvällen efter. Jag förväntar mig att du är med mig, hos mig och runt mig. Jag förväntar mig väldigt mycket av dig. Minst lika mycket som du gör av mig hoppas jag. Jag förväntar mig att vi respekterar varandras dagsform och inte förväntar oss så förbannat mycket av varandra. Kärnan i alla dessa förväntningar är nog att jag förväntar mig är att du behöver mig för att bli till på scenen. För jag behöver dig för att bli till på scenen.

Dagens spotify: Detektivbyrån – Sista tryckaren

Du ser dig själv…

Hej du som sitter där i fönstret, ta dina tomglas med dig när du går. Du förresten! Vem var det som bjöd in dig? Var det hon som fyller år? Jaså inte! Då kanske du ska gå nu, det finns ingen här som vet vem du är. Hittar du ut själv eller ska jag visa vägen? Hej då, så vill vi aldrig mera se dig här igen.

Hej du som sitter vid bordet väntar du på nån eller ska du snart gå? Vi är ute några boys från jobbet och vi börjar bli rätt så less på att stå. Du kanske skulle kunna sätta dig i baren, jag menar du är ju ensam och vi är fem. Och med tanke på alla tomma glas på bordet så kanske det börjar bli dags för dig att gå hem.

Hej du som ligger där på bänken vad är du för en sorglig figur? Kolla in den här hjälplösa typen, ingen människa nej mer som ett djur. Så akta, akta! Och håll nu avstånd barnen små. Han har HIV, kanyler och kommer säkert att slå.

Hej du som sitter framför tvn. Du bedövar dig bra med medias indoktrinering. Inget kan inte hända dig, du sitter säker och trygg. Varför skulle du bry dig om mannen på bänken? Kvinnan på trappan till Systembolaget? Dom har ju valt det själva! Du är ingen medborgare. Du är en medbrottslig. En bricka i systemet som gör det möjligt. Som ser till att vi inte kommer framåt. Som tar det första spadtaget och vidgar klyftan. Mellan ditt och mitt. Mellan oss och dom. Du är mannen på bänken. Du är kvinnan på trappan. Du ser det bara inte. För du är alldeles för upptagen med ingenting. Alldeles för upptagen med att rusta ditt liv med fler och fler ursäkter. Fler och fler skyddsnät.

Vi föds för att dö. Det är det enda vi vet. Det är det enda oundvikliga målet. Som vi rusar mot. Som dina föräldrar rusar mot. Som dina barn rusar mot. Se dig omkring i rummet. Hur mycket av det du äger behöver du? Egentligen? På riktigt? Vilka saker runt omkring dig behöver du för att leva? Egentligen? Människor. Det är det enda vi egentligen behöver. Varandra. Allt det andra är på låtsas. Allt det andra har någon lurat på dig. Allt det andra är det som har gjort att du inte tror att du är mannen på trappan. Att du är kvinnan på trappan. Men det är du. Och det gnager sig in i dig. Och en dag när någon i din närhet hamnar på bänken, eller på trappan, eller framför tåget. Rycker du på axlarna då? Säger du då: ”Han har valt det själv!”. Stänger du då av tvn och tänker: ”Tur att man inte är sån.” Går du fortfarande förbi bänken eller trappan med samma snabba steg och tittar åt ett annat håll? Låtsas du fortfarande som att du inte har med det att göra? Låtsas du då vara odödlig? Låtsas du då som att grannens barn inte är din ensak? Låtsas du då att du inte är människa?

Du ser dig själv överallt och varje spegelbild är skev och halt. Hon kommer fram till ditt bord och hon säger Everybody is looking for something, men inte du.

Du ser dig själv…

Dagens spotify: Vocie of a generation – Cause for alarm

My hometown.

Jag ältar om och om igen en massa bilder från min barndom. Patetiskt. Sorligt. Gjort. Som om jag letar efter någonting i dessa bilder som kan ge mig en förklaring på varför allt blev som det blev och varför jag sitter här. Det börjar. Det börjar här. Samma ställe. Samma plats. Alltid från samma punkt. Jag skulle kunna tänka etc. bara. Min uppväxt. Min uppväxt var tråkigt normal. Kärleksfull, varm, enkel, tvåsamhet med ensamhet, handtag, famntag, klapp eller kyss. Inte. Men det hjälper inte. Nu kommer det. Nu börjar det. Igen… Ett villasamhälle. Ett sånt där som finns i utkanten av alla städer. Fint. En skog, fotbollsplan, pulkabacke, ett ICA, ett Konsum och ett postkontor. Så småningom även en pizzeria. Som Bullerbyn fast i större skala. Barn. Överallt barn. Cowboys och indianer. Alltid cowboy. Landhockey. Året runt. Tystnaden. Dom oändliga sommarloven. Mamma i köket. Alltid mamma i köket. Brunt. Tapeter. Golv. Väggar. Badrum. Brunt. Kärnfamiljer. Kärnhusfamiljer. Kärnkraftverksfamiljer. Tystnaden vid skilsmässor. Människor som plötsligt försvann. ”Dom blev lite osams så Niklas pappa flyttade in till stan.” Stan. Så långt bort. Så oändlig långt bort. Inget mer med det. Rädslan för att tänka tanken. ”Jag då? Ville jag att mitt liv skulle bli så här?”. Klara av. Alla klarade av, ingen klarnade upp. Mexitegel. Grannar. R och A-M. Barn. Äldre än vad jag och brorsan var. På sommaren brukade vi hälsa på dom i deras sommarstuga. Det var en sån där företags stugby. Sommarstugor som ser likadana ut och som ägs av Volvo där deras anställda kan hyra en liten brun stuga vid havet. Brunt. R jobbade på Volvo så han hyrde en stuga. En sommar när vi var där så badade jag i en pool som fanns en bit ifrån stugan. Jag hade inte fattat att poolen var olika djup från kortsida till kortsida, så när några tonåringar intog den sidan där jag hade hoppat i hela dagen så beslöt jag mig för att hoppa i på andra sidan. Det var djup och jag sjönk. Det var ingen som såg mig. När jag nådde botten efter många försök att nå ytan så såg jag hur någon dök rakt ner mot mig, fick tag i mig och drog upp mig ur poolen. Han blev min hjälte. M hette han och var även han en granne till oss i Bullerbyn. Efter denna incident blev jag rädd för vatten. R. R som jag minns från deras altan ätandes Hawaii pizza och sjungandes: ”Vi lossa sand ibland på Södermälarstrand, vi lossa hela dagen vi var blott elva man. Som lossa sand ibland…” osv. Han fick ner mig i vattnet igen. Han sa: ”Om du lär dig simma idag så får du två Top Hats!” På kvällen satt jag huttrandes med två glassar i vardera handen. R dog för många år sen. Någon lungsjukdom. Jag träffade honom nåt år innan på en marknad. I en rullstol med slangar hit och dit. Men jag minns inte hur han såg ut då. Jag minns bara den där sommarstugan, poolen, två Top Hat, kvällar på deras altan, sång och hans bullrande skratt. Jag tänker på honom ibland. Platser. Hemmet. Allt oklart. Alla frågor som sakta börjar få svar. Var det där jag blev jag och i så fall, vem är jag nu? Fortfarande den där grabben som slängde upp fyra 25 öringar på ICA disken och sen sprang. Sprang med den där röda plastbilen med gula däck i famnen. Den röda plastbilen med dom gula däcken som kostade 5.25 kr. Gömde den bakom elskåpet. Mamma i dörren som redan hade blivit uppringd av Gun från ICA. Skammen. Tillbakalämnandet. Tårarna. Ilskan på mamma. Sjunker jag fortfarande i poolen? Dusch. Klär på mig och bestämmer mig för att gå ut. Ibland hjälper det. Att bara gå ut. Stoppa floden. När jag går längs Danska vägen ringer mobilen. Det är Mamma. Älskade mamma.

Dagens spotify: Bruce Springsteen – My hometown.

Tåget och jag.

Det är något med tåg som gör mig lugn samtidigt besvärad. Jag tycker inte om att ha folk så nära mig. Jag blir en obehaglig människa när jag åker tåg. Jag vill välja vem som sitter bredvid mig. Helst ingen. Helst ingen i hela vagnen. Pga min oförmåga att slappna av på tåg så kör jag numera bil. För att slippa utsätta mig och andra för mig på tåg…

Musik i lurarna. Låtsades att jag var ensam på tåget. Jag läste Stefan Mendel Enks bok ”Med uppenbar känsla för stil” och det slog mig att det som vi nu försöker förändra är så djupt rotat att det skulle krävas jordens undergång för att få ordning. En alldeles för hög röst ropade ut i högtalarna: ”Då var det Nyköping. Nyköping nästa. Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning.” När jag reste mig och samlade ihop mina saker såg jag att en kvinna höll på att fälla ut sin barnvagn. Hon hade en massa väskor och en liten son på armen. Strax innan tåget stannade hade hon fått ordning på allt. Hon stod närmast dörren. Sedan en ung tjej på 20 år och efter henne en kvinna i 50 års åldern och sedan jag. Stefan Mendel Enks ord började att snurra i mitt huvud och jag beslutade mig för att inte erbjuda mig att hjälpa kvinnan av med barnvagnen. Inte för att vara elak utan bara för att se om det verkligen krävs en människa med penis för att lyfta ner en lätt plast vagn 20 centimeter ner till perongen. Jag stirrade ner i golvet och låtsades som om jag inte såg henne. När tåget började sakta in startade en diskussion mellan dom tre kvinnorna framför mig om hur dom på bästa sätt ska lösa detta gigantiska arbete med att lyfta ner vagnen på perongen. Efter en stund blev det tyst. När jag sakta lyfte blicken från den slitna X2000 heltäckningsmattan stirrade 50 åringen och 20 åringen på mig med ögon som sa: ”Ska du bara stå där? Ska du inte hjälpa denna stackars mor med barnvagnen?” En barnvagn som i deras ögon såg ut att väga minst tvåhundra kilo. När jag blivit skuldbelagd av dessa två kvinnor så föll blicken på den ensamma mamman som med vädjande ögon tittade på mig. Sen kom det: ”Du skulle inte vilja hjälpa mig med vagnen?” Jag hörde mig själv skrika: ”Aldrig i livet!” Men det lät som ett mjukt och fint ”Självklart!” när orden lämnade munnen. Jag trängde mig förbi skuldbeläggarna och deras enorma packning som bestod av varsin handväska. Tåget stannade och vagnen lyftes av tågen och jag fick ett ”Tusen tack” och ett leende. Dom tre kvinnorna lämnade perongen tillsammans och 50 åringen mumlade något i stil med: ”Förr behövde man inte be om hjälp.”  Dom två yngre kvinnorna höll med och fnös lite obemärkt. Jag stod kvar och tittar efter dom och tänkte: Vem vill ni att jag ska vara, hur vill ni att jag ska vara?

Dagens spotify: Nina Simone – I wish I knew how it would fell to be free.

Alla glömmer. Hela tiden.

Jag såg Bert Karlsson på tv igår. Någon slags jurymedlem i någon slags semigväljmiggörmigkändknullamigförnedringstvprogram. Alla glömmer. Hela tiden. Nu är han en gullgubbe med hela svenska folket. Alla glömmer. Hela tiden. 1991 gjorde han något helt annat men det har alla glömt. ”Han är ju så mysig och tokrolig!” ”Måste skaffa mig hans busringningsmeddelande!” Snart blir han en sån där Elvis gubbe som man kan ha på instrumentbrädan i bilen. En sån med gungande huvud. Alla glömmer. Hela tiden. LO härvan rullar på och det svenska folket tänker ABSOLUT inte rösta på sossarna i nästa val. Siffrorna sjunker. Reinfeldt plockar hem en livstidsdömnd mördare i smyg och svenska folket jublar. Bravo Fredde!! BRAVO!!! Thomas Bodström som ledde drevet står med byxan nere och Fredde slickar sig runt munnen! Alla glömmer. Hela tiden. Alla glömmer att partipolitik är som vilken företag som helst. Oavsett om det är rött, blått, gult, grönt osv. Dom som har kommit upp till toppen kommer aldrig att lämna den frivilligt. Dom kommer att lura dig, skratta åt dig, rensa på golvet snarare än på toppen. Dom kommer anse att deras löner är helt i linje med deras ansvar. Dom är små egoister som har börjat klättra och vill få beröm. Dom anser sig föra folkets talan. Dom är folkvalda. Inte av mig. Av dig kanske? Reinfeldt sa ”Svenka folket har sagt sitt!” när hans allians vann valet sist. Vad han borde ha sagt var: ”80 % av svenska folket har sagt sitt varar 26,23 % röstade på mitt parti men tack vare min alliansbildning så vann vi mindre än halva Sveriges befolkningens stöd!” Reinfeldt sammanfattar med sina egna ord partipolitikens stora problem: Kåtheten av makt framför folkets bästa. Folket sa inte sitt. En liten del gjorde det. Vi andra får nu åka med på detta rusande tåg rakt ner i ingenstans. Partipolitiken är över. Nya system måste införas. Men så kommer det ju naturligtvis inte att bli. Varför? Alla glömmer. Hela tiden…

Dagen spotify: Peps Blodsband – Falsk Matematik

Våren är här med allt vad det innebär!

Kamrater!

Solen lyser. Det är 12 grader varmt. Folk ler. Putsar på fönster. Nya solbrillor och en Latte till den där tjejen. Nya skor och en Espresso till honom.  Ny macbook och en Ristretto till henne. Ny Ipod och en Caffè Americano till snubben där. Nya harembyxor från Gina Tricot och en Caffè Freddo till hon som är 13 år men som vi har tvingat att se ut som 25 år. Ny Fred Perry tröja och en Doppio till han som driver samtalet om nya numret av King. Ny Iphone och en Lungo till tjejen som ser till att hennes son håller sig på behörigt avstånd från alkisarna som lyser upp och vill säga hej. Nya joggingskor och en Shakerato till han som pratar högt om sin skidresa i Italien. En ny Teutonia Prestige Duo och en Café au lait till tjejen där som fnissar lite åt tjejen som kör förbi med en Esprit Ontario. Nya Slitz och en Caffè con panna åt snubben där som skrattar åt sin polares Stan Smith kopior. En flaska Krug Clos d´Ambonnay. Brut Blanc de Noirs och en Caffè latte freddo till tjejen som gör en stor sväng runt Faktumförsäljaren. En ny Breitling och en Caffè latte macchiato till killen som skäller ut killen i kiosken för att han inte fattar vilka cigg det är killen ska ha. Nya D&G pumps och en Caffè maracchino till tjejen som pratar i sin handsfree om det hopplösa i att gå på NK under löningshelg. En ny BMW Z4 Roadster och en Espresso macchiato till snubben som pratar i sin handsfree medan kassörskan försöker få kontakt med honom. Ett nytt kök och en Frappé di caffè till tjejen som börjar gråta när hon tappar ett Hydman-Vallien glas som ska med till sommarstugan. Nytt badrum och en Latte Mocca á la Coffeenet till riksdagsmannen som åker till Thailand varje år, denna gång för att arbeta fram ett ekonomiskt räddningspaket för Volvoarbetarna… Ja. Våren är äntligen här! Ljuvliga tid. Längre dagar och mindre bekymmer. Bara jag, jag, jag, jag och jag. Precis som vanligt. Till och med alkisarna är glada! Va skönt att dom slipper frysa. Just det! Måste hinna förbi saluhallen och köpa närproducerad oxfilé innan jag åker hem. Ursäkta! Kan jag få in en svart kopp Löfbergs lila och en revolver tack?

 

Dagens spotify: Håkan Hellström – Båda sidor nu

 

 

En helt vanlig dag.

Kamrater!

Jag ser mig runt i lägenheten. Det behöver städas. Kläder behöver slängas. Disk måste diskas. Upp nu! Gör det! Jag sätter mig i soffan och läser min bearbetning av Modet att döda igen. Lägger ifrån mig det. Ser mig runt i lägenheten. Jag vill kasta ut allt och börja om. Jag tittar på golv på ett byggvaruhus hemsida. Räknar ut kvm och pris. Kollar färgerna för väggen. Slutar och sätter mig å spelar tv spel. Stänger av. Tar upp gitarren och fortsätter på den nya låten. Slutar. Tittar ut genom fönstret. Bestämmer mig för en promenad. Går ett varv runt huset. Tröttnar och går in. Snubblar på träningsväskan och bestämmer mig för att åka ner å träna. Ångrar mig i dörren. In igen. Tittar på klockan och räknar ner. Två timmar kvar bara. Sen kan jag gå till jobbet. Skönt. Tydligt. Inga egna beslut. Rutiner. Match i morgon och sen ledig dag igen. Allt börjar om. Allt går i cirklar. Anders Borg på tv och hoppets låga släcks…

Dagens spotify: Thåström - Miss Huddinge -72

Mannen på konserten.

Kamrater!

Var å såg The Hives på Trädgår´n i tisdags. Jag går sällan på konserter. Lika sällan som på bio och teater, trots att det är det jag jobbar med. Anledningarna är många men jag glömmer av dom mellan tillfällerna. Men åter till The Hives. Detta band är i mitt tycke ett av Sveriges absolut bästa live akter man kan se. Det är som att bli körd i en mixer. Jag älskar The Hives! Därför är det som hände under konserten än mer upprörande…

Jag är där med min bästa kompis flickvän. Vi tar en öl, snackar och väntar på att det ska börja. Förbandet Bruket kliver på. (Kan verkligen rekommenderas!) Efter Bruket stiger stämmningen och det närmar sig: THE HIVES!!! Jag njuter och svänger med. Diggar och ler. Det är underbart. TILLS! Ett popsnöre med en apful iggelkott frilla börjar spana på min kompis samtidigt som han smeker sin flickvän. När flickvännen går för att köpa öl försöker pop pojken inleda ett samtal som min kompis snyggt avslutar. Okej. Det är över. Missade bara två låtar. Hinner se en låt till när det plötsligt dyker upp en snubbe med tre polare snett framför oss. Nu kommer vi till något som jag hatar mest av allt på denna jord! Killen är ”lagom” packad, han kan varje textrad, han sjunger med allt vad han har, MED RYGGEN MOT SCENEN!!! Han står med ryggen mot scenen och sjunger för sina polare och några till i hans omgivning, det vill säga mig och min kompis. Detta pågår. Han får syn på en far och son som står framför honom. Han lägger upp sitt huvud mellan deras och vrålar på. Sonen säger något men han fortsätter. Efter två låtar får han syn på oss. Han gör allt han kan för att vi ska titta på honom men i en tyst överenskommelse stirrar jag och min kompis på scenen. Han ger upp och rör sig mot baren. Min hand var under detta hårt knuten och i mitt annars så fredliga huvud gick filmreplikstanken: ”Just give me a reason and i will kick your as motherfucker!” Kanske inte så mycket mer moget än hans beteende men men…

Jag går hemåt efter en underbar konsert som ändå smakar lite bittert. Jag kommer på varför jag sällan går på konserter. Saken är ganska enkel. Samma anledning till att jag sällan går ut på krog med musik. Männen. Dom fulla männen som skriker, skrålar, tafsar, tjatar, slåss, stirrar. Som efter ett par järn tror att dom äger hela stället och att alla vill lyssna på dom. Jag föraktar dom. Jag skäms över att tillhöra samma kön. Det jag kan göra i detta läge är att skämta: ”Som man i detta sällskap måste jag be om ursäkt för min broders beteende. Han är lite full! Hehehe!” Det jag vill säga är egentligen: ”Du äcklar mig. Ditt beteende får mig att må illa. Du är en vidrig avkomma. Dö.”

Dagens spotify: The Hives – Walk idiot walk.