Jag har ju inte levt än.

Så är julen äntligen över. Skönt med lugn och ro men jag kommer aldrig förstå detta med julen. Allt ska vara så perfekt, ställa upp, ställa till rätta, ställa sig själv åt sidan. Det är barnens högtid sägs det. Men det är väl ändå vi vuxna som har sett till att det är barnens högtid? En chans för oss att döva samvetet, börja om, köpa oss tid och förståelse. Det är vi som har sett till att rekorden slås och marknaden vinner. Låt oss vräka presenter över barnen för att döva det dåliga samvetet, för att ställa till rätta, för att ställa upp. Och jag kan inte förstå för jag har inga egna barn, och vänta tills du får egna barn, och lätt att säga när du inte har barn, och jag fnissar lite åt dig som inte kan förstå eftersom du inte har egna barn. Vad är det jag ska förstå? Om förstå är det samma som att låta mina eventuella barn drunkna i leksaker, godis och ett hav av ingenting så vill jag nog inte förstå. Ännu mindre “skaffa” barn. Skaffa, skapa, app lapp sa att du slapp. Jag kastar mig upp i ringen, går en rond och inser att jag omöjligt kan vinna. Men jag kastar mig upp igen och igen och igen och igen. För visst måste det finnas fler som ser mönstret? För visst måste det finnas någon mer som ropar bakom mig: “Kör för fan! Höger! Vänster! Spöa den jäveln! Jag är med dig!” Men hur hårt jag än slår så blir det bara stora hål i ett tomrum. Solidaritet är en lyx för dig som inte har familj. För dig som lever ensam. För dig som inte vet någonting om livet eftersom du inte fått uppleva det största. Jag har min familj nu. Jag har inte längre ett kollektivt ansvar. Jag gjorde mitt innan jag skaffade familj. Nu har jag rätt att ställa mig åt sidan. Nu är jag ansvarsbefriad. Nu är det bara jag och de mina. Jag älskar dig. För att du har valt. Tro inte att jag på något sätt vet hur man lever detta livet. Det har jag aldrig gjort. Det kommer jag aldrig att göra. Men jag vet hur man lever med vetskapen om att vi föds för att dö och att allt annat är en bonus. Oj! Vad han är dramatisk! Synd om honom. Synd om. Synden som det är synd om. Synden att acceptera att livet är sjukt jävla svårt istället för att sopa under mattan. Inte tänka. Inte tänka. Inte tänka. Inte analysera. Inte känna. Inte reflektera. Livet blir vad man gör det till. Man lever bara en gång. Sånt är livet. Man kan inte leva andras liv. Man kan bara leva sitt eget. Man kan bara leva. Leva. Ingen vet. Det jag vet. En hemlighet. I det samhälle jag lever i har normen segrat och lämnat ett tomrum efter sig. Alla vi som ställer oss utanför den normen är inte välkomna in i värmen. Du ska se att det ordnar sig för dig lilla vän. Du kommer också hitta någon att dela resten av ditt liv med. Du ska se att även du en dag ska få njuta av livets goda. Du kommer snart få mer pengar. Pengar. Kärlek. Kärlek. Pengar. Nej. Förlåt. Jag vet ju ingenting. Jag har ju inte levt än. Jag har inte börjat leva än. Jag har ju inte klivit in i ledet och uppfyllt normen än. Hur kan jag då veta något om livet? Förlåt mig. Förlåt.

Dagens spotify – Joel Alme: When you got it, Don´t leave it