Nu har jag ramlat gatan klart.

Genom stan. Och snart över älven och hjärtat i halsgropen. För jag minns inte var hållplatsen ligger. För att det var två år sen jag åkte den. För att jag då var full och nu inte minns var jag klev av. Hjärtat i halsgropen igen för att jag inte vet vad jag ska säga. För att allt är sagt och ändå inget. För att jag vill skrika så mycket mer. Men denna gången ska jag hålla vad jag lovat. Denna gången. För första gången. Men aj aj aj. Idiot. Som om vintern aldrig har funnits sitter jag med tandorisoppa och ramlösa på den där uteserveringen. Vid det där torget som jag börjar tycka så mycket om. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka springer hon bakom mig. Moa heter hon. Eller det är det dom säger till henne i alla fall. Och pappa vad är det, och pappa varför då och pappa kissa. Fram och tillbaka och fram och tillbaka och trilla rakt in i min stol med huvudet före och pappan som låter mig hjälpa upp, trösta och blåsa innan Moa fångas av hans, för henne, gigantiska armar. Och inget men lilla gumman och inget men herregud. Bara lugn. Bara Moa och pappa. Intervjuen med Robyn i Nöjesguiden tar slut och hon är så cool. Och soppan är slut. Och ramlösan slut. Och gliringar från tre GAISare ang min Glenn & Glenn & Glenn & Glenn t-shirt. Och vi ligger före er i serien och borde du inte byta lag. Och alla skrattar och jag med. Genom Nya allén slår solen genom löven och folk ligger på gräs överallt och varför ligger ingen så andra årstider. Med rätt kläder kan varje årstid få sin dos av människor som ligger ner. Och jag har den här riktningen och den känns bra. För genom vintern ut i ljuset blir allt lättare. Och ses vi i kväll för grill och öl och tyck om dig själv för det du gör, kan, vill och borde. Heja dig för allt i världen och för det du ännu inte vet. Och plötsligt ringer det och någon undrar var jag har varit hela mitt liv och jag var hela tiden här. Mitt framför mig själv. Och jag håller andan och hoppas. Förgäves. Men vet och känner att det är allt som jag kan göra innan allt går över och blir försent ändå. För du håller väl med mig? För visst känns det fint att va vid liv en dag till?

Dagens spotify: Håkan Hellström – Ramlar