Dagens spotify: Håkan Hellström – Ramlar

Dagens spotify: Hoola Bandoola Band – Keops Pyramid

Dagens spotify: Imperiet – Höghus, låghus, dårhus.

Dagens spotify – Joel Alme: When you got it, Don´t leave it

En glas koloss fyller centrum med hissar av guld. Utanför ropar nån på Jesus med en stämma fylld av skuld. Å Möllevångens staty känns blasé men den säger oss nåt. Det dom byggde upp här en gång har vi redan glömt bort. Det vita tornet i hamnen står där och hånler. Jag vill sparka ner det sundet jag orkar inte se det mer. Nu grävs det djupare för en himmelsk komfort. Betongormen slingrar sig fram under marken för nu ska resan bli kort. Stortorgets skyline blänker skarpt som en kniv av neon. Å Kockums klockan har stannat som ett sista hån. Hamnen fylls nu av båtar som är stora som hus. Vi sänker dom i bassängen och täcker över med stenar och grus. Här kommer hösten som en svartstövlad armé och i repet efter hänger dom som inte hann med. Du har väl lärt dig att vara still och bara glida förbi. Du har väl lärt dig att vara tyst och tänka jag, inte vi. Så tala om vad det är ni ser. Genom nålsögat tittar du fram. Så tala om vad det är ni ser. Genom nålsögat sträcker du ut din famn.

Ser du mannen på taket, se hans händer i skyn. Han stirrar upp mot himlen, söker en gudomlig syn. Han blev aldrig det dom ville, han nådde aldrig fram. Han hamnade alltid strax bakom, glömd under bråte och damm. Se nu hur skuggorna faller, över dom som kom hit sist. Ser du hur dom sörjer, över allt som dom mist. Dom håller fram sina händer, dom ber om bara en chans. Dom blir satta åt sidan, precis som om dom inte fanns. Se hur småstaden sjunker, med sitt industriland. Hör hur småstäder tystnar, och göms bort under sand. Det här är landet som blöder. Det här är landet med kramp.

Pang pang här kommer Lillatorgs Jesse James med åtti kilo vax i håret och nya Gucci frames. Han håller upp sina vapen han siktar på dig. Han känner alla i stan, alla utom mig. Så händerna upp lägg pengarna på bordet och gör som han vill låt han få sista ordet. Pang pang här kommer Sofos egen Billy the kid. En riktig popikon, en stjärna av vidd. På Stockholms catwalk glider han fram. Som sista krigaren i en bortglömd stam. Pang pang här kommer Park lanes egen Jeff Milton. Född med dollarsedlar i röven och en svit på Hilton. Hans farsa hostar upp sina kontakter när Jeff råkar fucka upp. Vi skjuter honom i ryggen, vi planerar en slags kupp. Inga lösa tag, ingen klen nostalgi. Bara rakt in i väggen, kör på. Inga tydliga val, ingen tanke är fri. Bara rakt ner i djupet, hej då. Som ett olöst problem, som en stegrande storm. Sakta, sakta skrider domaren fram. Som en falsk möjlighet, med en svajande form. Sakta, sakta spricker er fuskbyggda damm. Det jag ser hos er nu är en skingrad men farlig trupp. Det ni sakta river ner ska ni tvingas att bygga upp.

Tyst så tyst som om du aldrig varit här. Som om ingen hört dig gå, som om ingen kan förstå. Varmt så varmt som om du aldrig nånsin gick. Som om dagar inte går, som om något slår och slår. Gå mot det ljus som vi håller upp. Vi är precis bakom snart kommer din trupp och håller dig hårt. Å vi vet du skulle hellre stannat kvar. Men det blev som det blev och sekunder känns som dar, Men vi håller dig hårt. Kallt så kallt som om isen hittat in. Som om snaran smiter åt, som att andas blir för svårt. Högt så högt som om ljudet spränger hål. Som om ingen längre minns, som om inget längre finns. Finns det nån som följer dig dit. Säg annars till, för jag gör vad som helst för att få dig tillbaka hit. Hon säger, ser du mina händer, ser du hur dom skakar. Jag är livrädd för allt, du kommer aldrig nånsin nå mig. Du kan göra vad du vill för det känns ändå ingenting. Försök inte att bära mitt hjärta du kommer aldrig att orka. Du är livrädd för allt jag ser det i dina ögon. Att det enda du vill är att sakta försvinna långt bort. Sakta men säkert ska dina himlar slockna och inget finns kvar. Du har stängt alla dörrar bara för att du aldrig kunde ropa på hjälp. Med skottsäkra västar har vi gått rakt in i elden. För att hjälpa dig ut genom alla varma lågor. Men hur vi än försökte så drogs du tillbaka in. Så lycka till på färden jag kan inte följa med dig. Jag har lämnat din ö och simmar in mot land nu. Men jag ser dina händer varje gång jag vänder mig om. Du kan väl släppa en stjärna så jag vet att du är framme. Jag ska kasta tillbaks allt ljus som jag kan samla och genom timmar och år ska jag följa din himmelska färd. Jag var lika rädd som du. Jag var lika livrädd som du. Såg du mina händer? Såg du mina skakande händer? Jag blev precis det du sa att jag skulle bli…

Dagens spotify: Ebba Forsberg – Halleluja

Jag satt på knä på parkettgolvet framför pappas vinylspelare. Höljet var av brunt trä och rattarna för volym, bas och ton var silverfärgade och hade en liten svart gummirand runt sig för det ultimata greppet vid schystering. Jag hade ett par ljusblå snickarbyxor på mig. Manchester så klart. Jag tror att min t shirt var vit och mjuk. Just att den var vit kan vara en efterkonstruktion. Men det spelar ingen roll. Det är oviktigt. Men mjuk var den. Jag var fem år. Kanske sex. Det lät från köket som låg intill vardagsrummet. Ljuden av disk, bullbak och en ständig doft av mat genomsyrade huset. Som alltid. Jag stirrade på volymmätarna som slog upp mot det röda fältet på vinylspelaren. Den vänstra var seg. Hängde inte alls med den högra. Min blick flyttades mellan mätarna och skivomslaget på golvet framför mig. Tillbaka till mätarna, tillbaka till skivomslaget osv. osv. Jag var livrädd för det där skivomslaget. Mannen på bilden såg livsfarlig ut. Men jag tittade på honom om och om igen. Som om han plötsligt skulle bli rörlig och säga BU! Men jag fortsatte att titta och fylldes av en skräckblandad förtjusning av honom. Ur högtalarna hördes hans sång. Det var förmodligen kombinationen av omslaget och mannens djupa, vibrerande röst som gjorde mig paralyserad och fascinerad. Jag minns bara känslan. Inte tankarna. Och känslan av total tillfredsställelse i skräcken var underbar.

 Jag minns att mamma grät. Jag förstod inte varför. Jag blev sittandes i trappan och försökte titta ut i köket, vilket var en fysisk omöjlighet eftersom köket låg alldeles för långt från trappan. Men det fattade jag inte då. Jag hörde hennes tysta snyftningar. Inga stora känsloyttringar, inga rop. Bara tysta snyftningar. Hur exakt jag sen fick det förklarat för mig att hon var ledsen därför att någon som hette Fred hade dött minns jag inte. Jag förstod inte heller att denna Fred var samma man som fanns på det där skräckinjagande skivomslaget. Jag förstod bara att mamma var ledsen. Exakt samma snyftningar återkom en februari morgon 1986. Då behövde jag inte fråga. Radion pratade om någon Olof som hade blivit mördad och jag förstod att den mannen förmodligen också betydde mycket för henne och att jag inte behövde vara rädd för att han var död. Inte just nu. Möjligtvis långt senare av helt andra anledningar.

Vi hade premiär på en musikal/show/spektakel på Nyköpings teater vintern 1998. Jag hade någonstans förstått att det här med att stå på en scen kanske var något att satsa på. Något värt att undersöka. Jag kunde vara mig själv. Jag hade fruktansvärda kläder på mig. ”Det är din kostym. Kostym heter det. Eller scenkläder”, var någon tydlig med att förklara för mig när jag stod framför en spegel vid första provningen av min ”kostym”. Denna hemska upplevelse ägde rum i en replokal som inte höll värmen. Vi repade i jackor för att inte frysa ihjäl. Själva choken över min ”kostym” infann sig dock långt senare. Veckan innan premiären insåg jag plötsligt: ”Det kommer ju för fan sitta folk där ute! Dom kommer få se mig göra min första riktiga entré på en teater i någon form av ballongbyxa och fjäderhatt! Jag har dessutom ett enormt dekoltage över könet”. I sketchen skulle nämligen mitt enorma konstgjorda kön utgöra en viktig punchline för en medspelare. Jag började nu smida planer på hur jag skulle ta mig ur denna mardröm. Jag kunde inte visa mig så här inför folk. Tänk om det kom någon från fotbollslaget. Jag låg sömnlös sista veckan och kom med sämre och sämre förslag på strykningar i manuset och helt absurda sceniska förslag som t.ex. ”Måste jag verkligen  komma in på scenen? Kan det inte bli roligt om man bara hör mig?” Inget av dessa förslag gick igenom. Premiären kom och jag stod i min ”kostym” och hade den svåraste hjärtklappning jag någonsin hade haft. Min stickreplik kom och jag gjorde entré. Sen minns jag inget mer. Nästa bild är att jag och min nya vän Christian är nyduschade med varsin öl i handen i logen. Jag är uppfylld av en total tillfredställelse som ger sig uttryck genom ljud som: ”AHHH” och ”OHOHOHOH”. Ett slags neandertalar stadie. Efter några timmars festande frågar Christian om jag har hört Fred Åkerström? Nej säger jag. Det skräckinjagande skivomslaget är helt borta ur mitt minne. Möjligtvis på grund av mängden öl vi nu har hunnit få i oss. Det är svårt att säga. ”Då ska du få höra det vackraste som finns!” Säger han. Vi lägger oss på scengolvet. Ur den lilla stereon kommer den där djupa, vibrerande rösten som jag mycket väl känner igen och tänker att jag ska säga något i stil med: ”Sa du Fred Åkerström?! Ja ja, så klart jag vet vem det är!” Tack och lov gör jag inte det utan blir helt stum och sången går rakt in i mig och jag kan, vill eller förmår mig inte att säga någonting alls.

Så kanske är det Fred Åkerström som är tråden… Naturligtvis inte. Det är en efterkonstruktion så klart. Men jag kommer aldrig glömma natten på Nyköpings teaters scengolv, eller det där skivomslaget, eller mammas sorg över hans bortgång eller hans sånger.

Dagens spotify: Fred Åkerström – Glimmande nymf

Dagens spotify: Detektivbyrån – Sista tryckaren

Hej du som sitter vid bordet väntar du på nån eller ska du snart gå? Vi är ute några boys från jobbet och vi börjar bli rätt så less på att stå. Du kanske skulle kunna sätta dig i baren, jag menar du är ju ensam och vi är fem. Och med tanke på alla tomma glas på bordet så kanske det börjar bli dags för dig att gå hem.

Hej du som ligger där på bänken vad är du för en sorglig figur? Kolla in den här hjälplösa typen, ingen människa nej mer som ett djur. Så akta, akta! Och håll nu avstånd barnen små. Han har HIV, kanyler och kommer säkert att slå.

Hej du som sitter framför tvn. Du bedövar dig bra med medias indoktrinering. Inget kan inte hända dig, du sitter säker och trygg. Varför skulle du bry dig om mannen på bänken? Kvinnan på trappan till Systembolaget? Dom har ju valt det själva! Du är ingen medborgare. Du är en medbrottslig. En bricka i systemet som gör det möjligt. Som ser till att vi inte kommer framåt. Som tar det första spadtaget och vidgar klyftan. Mellan ditt och mitt. Mellan oss och dom. Du är mannen på bänken. Du är kvinnan på trappan. Du ser det bara inte. För du är alldeles för upptagen med ingenting. Alldeles för upptagen med att rusta ditt liv med fler och fler ursäkter. Fler och fler skyddsnät.

Vi föds för att dö. Det är det enda vi vet. Det är det enda oundvikliga målet. Som vi rusar mot. Som dina föräldrar rusar mot. Som dina barn rusar mot. Se dig omkring i rummet. Hur mycket av det du äger behöver du? Egentligen? På riktigt? Vilka saker runt omkring dig behöver du för att leva? Egentligen? Människor. Det är det enda vi egentligen behöver. Varandra. Allt det andra är på låtsas. Allt det andra har någon lurat på dig. Allt det andra är det som har gjort att du inte tror att du är mannen på trappan. Att du är kvinnan på trappan. Men det är du. Och det gnager sig in i dig. Och en dag när någon i din närhet hamnar på bänken, eller på trappan, eller framför tåget. Rycker du på axlarna då? Säger du då: ”Han har valt det själv!”. Stänger du då av tvn och tänker: ”Tur att man inte är sån.” Går du fortfarande förbi bänken eller trappan med samma snabba steg och tittar åt ett annat håll? Låtsas du fortfarande som att du inte har med det att göra? Låtsas du då vara odödlig? Låtsas du då som att grannens barn inte är din ensak? Låtsas du då att du inte är människa?

Du ser dig själv överallt och varje spegelbild är skev och halt. Hon kommer fram till ditt bord och hon säger Everybody is looking for something, men inte du.

Du ser dig själv…

Dagens spotify: Vocie of a generation – Cause for alarm

Dagens spotify: Bruce Springsteen – My hometown.

Musik i lurarna. Låtsades att jag var ensam på tåget. Jag läste Stefan Mendel Enks bok ”Med uppenbar känsla för stil” och det slog mig att det som vi nu försöker förändra är så djupt rotat att det skulle krävas jordens undergång för att få ordning. En alldeles för hög röst ropade ut i högtalarna: ”Då var det Nyköping. Nyköping nästa. Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning.” När jag reste mig och samlade ihop mina saker såg jag att en kvinna höll på att fälla ut sin barnvagn. Hon hade en massa väskor och en liten son på armen. Strax innan tåget stannade hade hon fått ordning på allt. Hon stod närmast dörren. Sedan en ung tjej på 20 år och efter henne en kvinna i 50 års åldern och sedan jag. Stefan Mendel Enks ord började att snurra i mitt huvud och jag beslutade mig för att inte erbjuda mig att hjälpa kvinnan av med barnvagnen. Inte för att vara elak utan bara för att se om det verkligen krävs en människa med penis för att lyfta ner en lätt plast vagn 20 centimeter ner till perongen. Jag stirrade ner i golvet och låtsades som om jag inte såg henne. När tåget började sakta in startade en diskussion mellan dom tre kvinnorna framför mig om hur dom på bästa sätt ska lösa detta gigantiska arbete med att lyfta ner vagnen på perongen. Efter en stund blev det tyst. När jag sakta lyfte blicken från den slitna X2000 heltäckningsmattan stirrade 50 åringen och 20 åringen på mig med ögon som sa: ”Ska du bara stå där? Ska du inte hjälpa denna stackars mor med barnvagnen?” En barnvagn som i deras ögon såg ut att väga minst tvåhundra kilo. När jag blivit skuldbelagd av dessa två kvinnor så föll blicken på den ensamma mamman som med vädjande ögon tittade på mig. Sen kom det: ”Du skulle inte vilja hjälpa mig med vagnen?” Jag hörde mig själv skrika: ”Aldrig i livet!” Men det lät som ett mjukt och fint ”Självklart!” när orden lämnade munnen. Jag trängde mig förbi skuldbeläggarna och deras enorma packning som bestod av varsin handväska. Tåget stannade och vagnen lyftes av tågen och jag fick ett ”Tusen tack” och ett leende. Dom tre kvinnorna lämnade perongen tillsammans och 50 åringen mumlade något i stil med: ”Förr behövde man inte be om hjälp.”  Dom två yngre kvinnorna höll med och fnös lite obemärkt. Jag stod kvar och tittar efter dom och tänkte: Vem vill ni att jag ska vara, hur vill ni att jag ska vara?

Dagens spotify: Nina Simone – I wish I knew how it would fell to be free.